jag kanske tar dig i hand om några år. då kan vi mäta erfarenhet. om du vill.

ganska död dag må jag säga. gårdagen var lite mer händelserik. bland annat världens mysigaste fika med världens bästa vän. på kvällen hade jag och daniel inget för oss så vi besökte falken av alla ställen. tydligen några sjödalsfolk som skulle spela där. jag fruktade publiken. träffade billy och olivia samt lite andra människor man inte direkt hoppade och skuttade av att se. människor som inte ändrats på flera år. människor som aldrig kommer bli nåt. blir dem det är det i sina egna ögon (vilket är kul för dem), men ingen annan kommer se dem. och det var ett jävla tjat om att bli nån. är det det viktigaste i livet? ja, och nej. är man lycklig ändå så är det väl bra. men jag vill vara mer än lycklig. jag ska leva äventyr hela livet. och ingen kan se vem jag blivit eftersom jag inte kommer vara färdigutvecklad för än jag är 100 år. då tar jag självmord. japp. man måste ju uppleva det också. när jag blir 100 år är det inte kul att bli en dag till. 100 år är coolt att bli. 100 år ska jag bli. och inte en timme äldre. Då, den dagen, är jag Ida Elvira Karin Bellanitzky Jacobsen färdig och jävligt mycket Något. tror knappt världen kommer räcka till för mina fötter att ta sig fram på. jag får väl ta en tripp till pluto också. undra hur  81 år ska räcka till. det blir till att ta tag i saker nu. jobba jobba jobba. spara spara spara. resa resa resa. plugga plugga plugga. leva leva leva.  





okej åter igen till falken. hmm vad ska man säga. försökte gå dit med bra inställning. men när jag kom dit och de två små banden började spela och när moppepojkarna anföll mina öron och min hjärna var det inte så kul längre. det var iof ganska kul att titta på folket som stog och vickade lite på rumpan till de som sjöng så det skorrade och tjöt hemskt i öronen. jätte små människor. verkligen minimala till både utseende och sinne. stog där och tittade som att haha jag vet inte vad. det var i alla fall sjukt kul att se. känndes lite mellanstadie sådär. talangjakt. "heeejja mina koompizar! hejja". dom som spelade hade nog i alla fall kul, och bra är väl det. men gud va människor kan vara olika. helt galet. att människor inte växt mer. växt som person. vet inte vad jag ska säga. några få fattar, det gör inte dom.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0