det eviga tidsfördrivet

jag är seriöst ganska rädd för de här godisarna jag ätit lite för många av denna eftermiddag. för ett tag sen kom emil (lillebror) ner, iklädd i söta kläder och luva, och säger: "ida, ska vi gå ut och springa i skogen, kommer vara kolsvart?". jag sa: "skojar du med mig. är du sjuk på något vis?. ja, kom då.". satte på mig leggings och en tröja. drog upp byxorna jävligt långt, sådär så man nästan får en sån där söt kamelframsjärt. mmm mys. ska det springas så ska man göra det ordentligt, vilket betyder att detta klädval var ytterst viktigt. några minuter senare var vi uppe i älvsjöskogen med hunden. vi sprang. utan att veta om att vi sprang sprang vi. något fel var det eftersom jag aldrig orkat jogga mer än 1 km, HELT SERIÖST! vi bara sprang. 5km i kolsvart mörker. så jävla mysigt. när vi kom till ängen sprang vi genom dimma. jag kände inte att jag sprang, jag bara sprang. efteråt var jag inte ens svettig. när vi kom in sa vi till varandra att vi skulle ta ett till varv. båda såg lika rädda ut att den ena skulle vara allvarlig. så vi skippade det. min bror e söt. ska springa igen. i mörkret, med mirakelgodisar i magen och forrest gump fötter. genom dimma och mörker. fint.