det eviga tidsfördrivet

mitt sinnestillstånd är just nu obeslutsam och förvirrad. klipper mig och bleker håret på torsdag. jag vet inte om jag ska klippa av håret eller behålla dess längd. har faktiskt blivit rätt långt nu. men slitet långt hår är inte det finaste så tror att jag klipper av det. vill inte ha nån stel page utan villt och ojämt. men åh. det går ju inte direkt att klippa långt hår, som man sa till frisören när man var liten.  vad ska jag göra?



gud vad kännslosam man blir av att lyssna på håkan. helt läskigt. lyckorus och tårar i ett. jag blir rädd för mina drömmar. riktigt rädd. är rädd att jag drömmer om min framtid, och i så fall kan jag spå mig sjlv som ganska död. hoppat framför ett tåg eller nått i den stilen. kan inte låta bli att tänka på det. kommer tillbaka hela tiden, samma budskap dröm efter dröm. jag vill aldrig mer drömma, inte ens dagdrömma längre. jag är rädd, rädd för mörker och ljus. förr var det bara mörker. tids nog lärde jag mig hur man kan leva i det också. men nu spökar även ljuset. när ska jag lära mig livet? går det att lära sig?