det eviga tidsfördrivet

nu har joanna ringt mig två gånger under coldplay. blev lika glad den andra som den första gången. tack joanna, det var fint! jag har kommit på att alla värda konserter  inte räcker till för att musiksinnet ska bli roat. vet inte vad jag ska ta mig till. jag menar när kommer coldplay, kent, moneybrother, shout out louds, säkert och jag vet inte vad spela för mig igen? idag, imorgon eller om fem minuter? jag blir tokig. jag vill bara ha mer mer och mer. musik förgiftar mig. jag vill dras med, bli sådär som jag inte vet hur det ska beskrivas. fängslad i friheten. kännslor man inte visste fanns som kommer på besök. kikar fram över knuten och som sedan väller över.

på tal om musikfina stunder så hade jag faktiskt tre stycken idag. två då joanna ringde och en då jag cyklade till daniel. det finns nästan inget finare än att cykla i stockholmsmörker med jätte hög lyckomusik i öronen. jag cyklade fort. jätte fort. och långt, en lång omväg men ändå fast besluten om var jag skulle. med ett stort leende på läpparna och en nynnande mun cyklade jag förbi alla bilar. kanske skulle de hem. kanske var de stressade eller olyckliga. men jag, jag var så jävla lycklig!